"Gubbröra" på Exercishallen Norr den 1 & 3 april 2012.
Kören Decibel bjöd in till gubbröra på söndagskvällen i en fullsatt Exercishallen Norr. Gubbröran var en fin blandning musik av några av våra svenska musikaliska gubbar som genom tiderna skrivit oförglömliga verk. Bellman, Taube, Dan Andersson, Olle Adolphson, Ramel och vår egen Allan Edwall, det mesta arrangerat av körens dirigent Roger Rådström.
Jag blir säkert tjatig, för er som läst mina recensioner av den här kören tidigare, men Roger är verkligen en mycket begåvad arrangör. Kvällens program som bestod av idel känd musik som jag många gånger hört i mer eller mindre intelligenta arrangemang fick mig till livs arr med nya idéer, nya klanger och i fräscha tolkningar.
Jag skulle kunna säga att söndagskvällens konsert var svag av Decibel. Precis så var det, kören visade sin skicklighet genom de många svaga partierna som de framförde med den äran. Det är inte lätt att få fram det finstämda och prägla de många allvarliga och till eftertanke stämda texterna på ett djupare plan, men det tyckte jag kören fick fram bra i kväll.
I några partier tappade kören lite i sitt driv, även om det är svagt så ska trycket vara fullt på. Jag saknade lite stuns, även om det var till merparten stillsam musik. Helt överens med maestro var jag inte heller när det gällde några av sångernas tempi, men det är en tycke och smak fråga.
Roligt var det att höra Decibel i ett program där körens klangliga kvalitéer fick stå i främsta ledet, där dynamiken var fint balanserad. Det var väldigt skönt att slippa ljudförstärkning. Skönt var det också att slippa nothäften då merparten av körsångarna sjöng programmet utantill.
Hur fungerade Exercishallen Norr som konsertlokal då, hallen som nyinvigdes för ett par veckor sen? För akustisk musik som den här fungerade den utmärkt. Annars störde jag mig mycket på fläktarna som hela tiden bildar en tråkig bakgrund ljudmässigt. Sen blir det kyligt då man som publik inte är speciellt aktiv under framträdandet. Men om en lokal ska användas till både kultur och idrott är det precis det som blir de tråkiga konsekvenserna. Sen kanske man som markägare, som vill ha publik till sina evenemang, ska fundera på om det är nödvändigt med parkeringsavgift en söndagskväll?
Lena Byström, LT
Vilken underbar körkonsert. Fylld med magiska ögonblick och musikaliskt gung. Inte en ansträngd ton, tydlig textning och kongeniala arrangemang. Det var stämning i varje sång i går kväll när Decibel bjöd på Gubbröra – svenska farbröder i ord och ton i Exercishall Norr. Det mesta i ledaren Roger Rådströms arrangemang som mer eller mindre är skrivna för kören.
Inledningens pianissimo i Taubes ”Så skimrande…” lyfte konserten direkt till ”en högre rymd”. Eteriskt con bocca chiusa som målade upp aftonstämningen klarare än ord kan göra. Lika elegiskt tolkades Edwalls förrädiska ”Dystervals”.
Modernt lyft gav Rådströms arr Dan Anderssons ”Till min syster”. Kristallklar textning med glädje utan vemod. Det abrupta, icke avrundade, slutet störde undertecknad. Det gällde många av Rådströms arrangemang som på det viset något föll på mållinjen. Jehrlanders klassiska arrangemang på ”Gubben Noak” har aldrig framförts bättre än i går.
Spänst och tydlighet i alla stämmor och skönt flyt. Stor finess och musikalitet också i framförandet och arrangemanget på Adolphsons ”Trubbel”. Mer poesi än roslagsvals hade arrangemanget på Calle Schewens vals.
Framförandet fick en stel nationalromantisk karaktär fjärran från Taube. Tappade sångens själ gjorde också versionen av Ramels ”Titta jag flyger” i ett stabbigt och enahanda framförande. Desto större klarhet och friskhet hade Taubes ”Än en gång däran”. Härligt gung och rytm i Körlings ”Ett gammalt fult och elakt troll”. Stämningsmättad var avslutningen med Rådströms arrangemang som gör fullödig musik av Edwalls truliga ”Jämtländsk vaggvisa”.
Kören imponerade genomgående med avspänd och rak tonbildning, tydlig textning och sonor elasticitet. Störde intrycket av perfektion gjorde några korister med pärmar.
Bernt Carlsson, ÖP
Julkonsert med bröderna Rongedal på Storsjöteatern den 4 december 2011.
Foto: Håkan Luthman, LT
Konserten hade varit utsåld sedan länge så en fullsatt Storsjöteater njöt av bröderna Magnus och Henrik Rongedal tillsammans med kören Decibel som sjöng in julen under söndagskvällen. Med sig hade de stadigt komp av Erik Lund gitarr, Lars Olsson trummor och Manne Franzén bas. Allt under ledning av Roger Rådström.
Uppladdningen inför julhelgen kan ju sällan starta bättre än med G. Nordqvists ”Jul, jul strålande jul” där kören visade vilka unga och fräscha röster den besitter.
De fortsatte att bjuda på en stor knippa julsånger med enbart kören eller i kombination med de begåvade bröderna Rongedal. Två mycket goda sångare som bjöd på ren stämsång och ett avspänt scenframträdande.
Mina favoriter för kvällen blev ”Det är en ros utsprungen” i ett friskt och nytt arrangemang för mina öron. Jag gillade också skarpt ”Hark, The Herald Angels Sing” i ett spännande arrangemang av R. Rådström. Jag var däremot inte förtjust att de valt att mitt i denna julmusikbaserade konsert lägga in sin melodifestivallåt ”Just a minute” och discolåten ”September ”. Det kändes för mig helt malplacerat, men publiken tände till ordentligt.
Jag satt ofta under den här kvällen och önskade mig en lokal där kören hade fått uppträda utan ljudförstärkning. Nu blev det ofta en väldig obalans mellan stämmorna, jag saknade tyngd och djup i bassektionen och ofta så gick enskilda röster igenom vilken var på både gott och ont. Jag fick aldrig känslan av den solida körklang som jag vet att kören kan prestera.
En kör med den här sortens talang ska också få avnjutas i en miljö där det kommer till sin rätt på bästa sätt. Så nu när vi närmar oss jul så står det högt på min önskelista: en akustiskt bra konsertlokal.
Jag har haft anledning att säga det förut och förhoppningsvis kommer jag att få anledning till att säga det igen. Roger Rådström är en mycket duktig arrangör.
Konserten bjöd på många av hans arrangemang och de är samtliga välbalanserade, roliga, underfundiga och intrikata.
Det är en stor anledning att kören Decibel kan ha ett så eget sound, och tillsammans med att kören har så många fina sångare, är det definitivt deras största styrka.
Lena Byström, LT
Foto: Olof Sjödin, ÖP
Vad kan vara bättre än att höra en fantastisk solist sjunga? Jo, att få höra två. Tvillingarna Henrik och Magnus Rongedal har nästan identiska röster, och de kompletterar varandra perfekt.
Kombinationen ger sångerna en extra dimension, och publiken en speciell upplevelse.
Att bröderna Rongedal ger konsert tillsammans med kören Decibel gör inte saker sämre, tvärtom. Arrangemangen är varierande, spännande, kraftfulla och härligt upplyftande.
Körledaren Roger Rådström är en man som ofta hyllas för sin musikalitet och fingertoppskänsla, omdömen som verkar särdeles träffande.
Julkonserten på Storsjöteatern i går kväll med bröderna Rongedal och kören Decibel kan väl komma att bli ihågkommen som en av årets bästa – ett fantastiskt initiativ av Estrad Norr att arrangera den.
Repertoaren är varierande och spännande, här blandas klassiska julpsalmer med amerikanska christmas carols med Rongedals hit från Melodifestivalen 2008, ”Just a minute”.
Decibels tolkning av ”Jingle Bells” med arrangemang av Roger Rådström, är både underhållande och imponerande och Rongedals ”Ave Maria” nästan tårframkallande. När de tillsammans framför ”O helga natt” på slutet håller hela taket att lyfta.
Ett minus är körens ständiga omflyttningar. Till och med de två tvillingsolisterna verkade tycka det var lite tidskrävande och temposänkande när kören inför nästan varje ny låt skulle flytta runt sig på scenen.
Det kan hända att det finns någon tanke med omflyttningarna, men frågan är om publiken får ut något av det i slutändan.
Roger Rådström både leder kören och sköter pianot. Bakom sig har han musikerna Erik Lund på gitarr, Lars Olsson på trummor och Manne Franzén på bas.
I ett mellansnack säger en av bröderna Rongedal att det var Roger Rådström som bjöd hit dem för den här julkonserten. Personligen tycker jag att den inbjudan kan vara stående.
Annacarin Aronsson, ÖP
"Cartunes" på Gamla Teatern den 3 & 6 april 2011:
Foto: Ulrika Andersson, LT
Det är en helt underbar programidé att bygga en konsert på musik från seriernas värld.
Många kända melodier från tecknade och animerade filmer och serier i helt fantastiska arrangemang som både svängde befriande och skapade innerlig stämning. Jag gillar skarpt när det finns en tanke bakom programläggningen och att den röda tråden är naturlig. Det lyckades kören Decibel verkligen med denna söndagskväll, i ett till sista stolen fullsatt Gamla teatern.
Kören Decibels starkaste sida är tveklöst Roger Rådström. Hans körarrangemang är helt brillianta. De är intrikat skrivna, roliga och varierande och riktigt riktigt bra. Han har också ett tydligt sätt att leda kören, han vet var han vill med sina sångare och har en förmåga att förmedla det till dem.
All musik under konserten var arrangerad av Roger. Hans utmanande arrangemang är inte helt lätta att sjunga och det märktes emellanåt. Många av de kniviga övergångarna som musiken bjöd på var inte helt så tighta och rena som jag hade önskat. Så trots körens många styrkor så höll det inte hela vägen fram denna kväll. För mitt öga såg det ut som att kören bytt en del sångare sen sist jag hörde dem och det kan ha bidragit. Att det helt enkelt tar tid att få ihop ett nytt gäng så det låter så vässat som jag vet att den här kören kan låta.
Det som är härligt med Decibel är alla goda röster och sångarnas avspända attityd till sin publik. De bjuder på sig själva i enkel men effektfull koreografi och verkar ha kul tillsammans. De var lite få i de manliga stämmorna och det skapade en obalans i körklangen, jag hade önskat lite mer botten att vila på. Roligt är det att det i kören finns så många som kan axla solistiska uppdrag och göra dem med den äran.
Mina favoriter denna kväll blev dels Henry Mancinis "The pink panther theme". Att man i detta så uttjatade tema kan skapa nya finesser är en bragd. Dels "A whole new world" av Alan Menken. Den bjöd på fina solosinsatser och ett välavvägt komp från resten av kören. Jag tyckte också mycket om den avslutande "The bells of Notre Dame" av Alan Menken. Spännande, färgstarkt och kraftfullt.
Ni som nu till äventyrs missade denna konsert, missa inte den på onsdag! Och klappa ordentligt för extranumret är också en höjdare.
Lena Byström, LT
Foto: Johan Axelsson, ÖP
Tecknad och animerad film tar allt större plats. Det är inte längre bara fråga om Disney, Bambi och Peter Pan. Serier som Simpsons och Family guy gisslar vardagsföreteelser med oväntade och dråpliga infallsvinklar. Japansk mangafilm är konst och kult. Man tänker väl inte så mycket på musiken när man tittar på animerad film.
Att den har kvaliteter visade Roger Rådström och kören Decibel i går kväll med sin föreställning Cartunes. Den var uppbyggd kring 13 sånger och temata ur olika animerade filmer. Samtliga arrangerade med sedvanlig fantasi och finess av Roger Rådström. Animerat och ledigt framförd med genomarbetad koreografi av 30-talet sångare och en liten kompgrupp. Bäst passade kören i rytmiskt avancerade sånger och musik som inledande ”Everybody wants to be a cat”. Laddat och rörligt framförande.
Förvandlades till en fullödig jazzorkester gjorde kören i ”The Pink Panther theme”. Osäkrare blev det när man gav sig på ”Beauty and the Beast” där kören hade behövt bättre förstärkning för att göra sig gällande. Det lät tunt.
Desto smörigare klingade ”When you wish upon a star”. Så ljuvt hollywoodskt och disneyskt man vill att en kör ska låta om julen.
Lyft i föreställningen gav ”The wedding song” ur Burton’s Corpse Bride. Dramatiserad med liten grupp i förgrunden och brudgum. Där fanns både Mendelsohn och Södermans Bondbröllop.
Avancerat arrangemang med marimbakomp i tjejrösterna hade ”Under the sea” ur Little Mermaid. Som en hopklämd flugsvärm rörde sig kören i den korta ”The hummingbird song”. Äkta amerikansk smörbaryton hade solisten i ”A whole new world” ur Alladin. Humor i stämmorna i ”Spider pig” ur Simpsons movie.
Ett av föreställningens bästa nummer var ”The circle of life” ur Lejonkungen. Kören lossnade och bjöd på ett avslappnat stycke afrikansk magi. Ett ledigt och starkt fysiskt framförande som berörde. Kraftfullt och varierat var slutnumret ”The Bells of Notre Dame”.
Föreställning tog fram en musikskatt som lätt slinker förbi när man tittar på animerad film. Proffsigt framförd av en kör som mer än väl skulle platsa i tävlingar som Körslaget. Decibel kom för övrigt tvåa i kör-SM 1998. Rådströms känsla för denna musik och för körarrangemang gav en föreställning som både underhöll och bjöd på nya musikaliska upplevelser.
